Wowowowowowow, så låter flödena i mina bebisars navelsträngar och det är bra. Jag vet det eftersom jag lyssnat på dem ofta sista tiden. Flera gånger om dagen. Bonkbonkbonk låter deras hjärtan och det är också bra.

Mindre bra är att de, i sin iver att bli precis som sin mor, redan hunnit skaffa sig en bokstavskombination. TTS heter den och betyder något så långt och läskigt som tvillingtransfusionssyndrom. Säg det många gånger på raken du som kan.

Mer bra är att jag redan hunnit gå över 25 veckor, varje dag är ett litet mirakel, och att de ”bara” är en tvåa i allvarlighetsskalan 1-5. Man kan säga att jag tänker på det braiga på dagen och det mindre bra på natten.

Egentligen skulle jag och min pojkvän ha åkt på ”babymoon” nu, bott på hotell och sett varandra djupt i ögonen. Istället blev det ett rum på hospitalet. Men bättre service kan man inte önska sig! Jag kan höja och sänka min säng med tårna, har snälla människor som tittar till mig och utsikt över vattnet. Snart ska jag åka ambulans för första gången i mitt liv till ett annat sjukhus som är bättre anpassat för småpluttar, spännande värre. Skänk oss gärna en extra liten tanke i morgon då det kanske blir operation som ska underlätta för oss alla.

Allt detta innebär tyvärr att jag inte kommer blogga på ett tag. Men jag kommer tillbaka en dag. Tills dess, Kära läsare, jag har sagt det förr men det tål att sägas igen: Jag läser ofta Era kommentarer – flera gånger, och tänker mycket på er alla. Ni är den bästa medicinen, terapin och peppen man kan önska sig. Tack för allt och på återseende!

I dag har Svenska Dagbladet en intressant artikel om arga barn. En forskare har i över 20 år behandlat små och arga människor. Hans slutsats är lika enkel som revolutionerande: barn exploderar inte för att manipulera eller för att de väljer det – de gör sitt bästa men har en bristande tankeförmåga.

Vissa barn har helt enkelt inte ”utvecklat den tankeförmåga som krävs för att hantera de krav på flexibilitet som ställs på dem i vissa vardagssituationer”.

Den meningen är bland de vackraste jag läst. Och jag tänker strunta i att jag inte är barn längre – precis sådär är det ju än i dag. Äntligen har någon vuxenord på hur det känns.

Så, nästa gång någon har det dåliga omdömet att klaga när man bryter ihop av ändrade planer eller annat fruktansvärt – då har vi svar på tal!

- Jag har faktiskt inte utvecklat den tankeförmåga som krävs för att hantera de krav på flexibilitet som ställs på mig i vissa vardagssituationer, säger vi bara då.

Trevlig skärtorsdag, kära läsare! Låt detta bli en påsk där vi vilar upp oss ordentligt.

Det där med att vila upp sig är något jag tagit till en ny dimension – jag behöver vila upp mig efter att ha skalat en apelsin. ”Helt normalt” säger läkare och barnmorska, och jag känner att man får passa på när något är normalt, för en gångs skull. Så jag vilar!

Är man lite osäker på hur man gör när man vilar upp sig kan man alltid fråga en katt (om man har en tillgänglig). Katter är experter på det där. De liksom skiter i om de inte har gjort något på hela dagen, de vilar ändå. Och med att ”göra något” räknas saker som att klösa på en dörrmatta, jaga en kula och sitta i en låda in.

Somliga tror att människan är smartare än djuren, hahaha säger jag bara. Kanske vi kommer ikapp om sådär en tusen år, men tills dess gör vi nog bäst i att försöka härma våra små kompisar bäst vi kan.

Glad påsk!

Men efter 200 meter såg jag äntligen mållinjen och fick nya oanade krafter.

Där var det festligheter med blåbärssoppa och livemusik. Och självklart fick jag ett diplom! Men bäst med årets Ångestlopp var de roliga människor jag träffade. Som Pebbles som både har skrivit en bok om psykisk ohälsa och dessutom recenserar andras. Mer om detta, bland annat en lista på hennes favvo ”psykböcker” hittar ni här. Och Tyra, som med sitt nya konstprojekt ”Tyra är tjej-hyper”. En reaktion på att hon under sin adhd-utredning fick höra att adhd-tjejer, till skillnad från killar inte ”klättrar på väggarna”, de kan göra annat – som att pyssla. Nu ska Tyra göra 5000 örhängen som hon delar ut. Jag fick ett par med blommor och lila! Här hittar ni mer om henne.

Trevlig söndag, kära läsare!

Nu råkar ju jag veta att jag har världens bästa läsare – både normalstörda och diagnostiserade (och resten också), ni vet redan detta jag har att berätta, men sprid gärna informationen vidare. En färsk sifoundersökning visar att varannan kollega är osäker på hur den ska bemöta en arbetskamrat som får problem med sin psykiska hälsa. Och då är psykisk ohälsa den vanligaste orsaken till sjukskrivning.

Är det inte märkligt, att varannan människa inte vet hur den ska reagera på den vanligaste orsaken till sjukskrivning? Jag tycker personligen att det mesta fungerar, bara man gör sitt bästa och undviker att gömma sig, snacka skit och sprida rykten. Ni har säkert fler braiga tips, de är hjärtligt välkomna! Här kommer (H)järnkolls superviktiga checklistor för kolleger och chefer:

Mini-checklista för dig som är kollega

1. Försök att bidra till en öppen och saklig diskussion om psykisk hälsa och ohälsa på arbetsplatsen.
2. Tala med varandra på ett inkännande sätt utan att döma eller värdera.
3. Agera vid negativa attityder, skvaller och mobbning gentemot kollegor. Det är arbetsgivarens ansvar att förebygga sådant.
4. Fundera över hur du skulle agera om en kollega kommer tillbaka efter en sjukskrivning på grund av en kroppslig sjukdom eller skada. Agera utifrån det när en kollega kommer tillbaka efter en sjukskrivning med psykisk ohälsa. Mer info här.

Mini-checklista för dig som är arbetsgivare eller chef

1. Förankra en värdegrund där alla behandlas med respekt och värdighet och där företeelser som mobbing och trakasserier inte tolereras.
2. Arbeta för ett ledarskap där medarbetare känner sig delaktiga i beslutsprocesser och kan identifiera sig med verksamhetens mål.
3. Se till att chefer och medarbetare har rätt kvalifikationer för sina arbetsuppgifter och att arbetsbelastningen är hanterbar. Sträva efter att alla har kontroll över sina arbetsuppgifter. Brist på kontroll är en stressfaktor.
4. Var öppen för att flexibla arbetstider kan underlätta för personalen att skapa jämnvikt mellan privat- och arbetsliv.
5. Fånga in tidiga signaler på psykisk ohälsa och upparbeta riktlinjer för agerande i ett tidigt skede, sjukdomsfas och efter sjukskrivning. Mer info här.

Jag ber om ursäkt, kära läsare att denna information kommer till er så sent, men det kom nyss till min kännedom: Ångestloppet är nu på lördag! Klockan 14 går startskottet på S:t Paulsgatan.

Hur ska vi nu hinna förbereda oss inför dessa 209 meter? Jag som knappt hunnit återhämta mig ifrån förra årets lopp, tur är att man får gå om man vill. Själv ska jag gå en specialgångstil i år som jag utvecklat. Perfekt om man har, till exempel två bebisar i magen eller liknande. Den går ut på att man vaggar fram och tillbaka samtidigt som man lutar sig framåt. Ibland funkar det med myrsteg, men jag blir så rastlös när det går långsamt!

För den som vill komma tidigare finns det kaffe och ångestkorv med mera, från klockan 12. En kvart innan värmer vi upp med lite livemusik, bland annat Awaj Reggae Collective.

Vi ses där!

För sådär en tio år sedan, när man var en ung flicksnärta jobbade man i utebar under en sommarfestival. Ett arbetspass var på tretton timmar utan rast – då var man rätt mör på slutet. Lite så känns det i dag om jag tar en dusch och smörjer in mig efteråt.

Jag är rätt nöjd med den beskrivningen av min graviditet, min pojkvän har också jobbat i bar och kunde relatera till känslan. Har vi bara varit en sväng på stan får jag fotbad med luktsalt framställt och jag behöver bara säga ”aj” supertyst för att få massage.

Men den största skillnaden från att må dålig inuti och osynligt och synligt utanpå är inte hur mycket hjälp jag får, det är att jag plötsligt kan ta emot den utan krussiduller. Tidigare kunde jag knappt ta emot en kopp kaffe utan att få dåligt samvete, nu kan jag till och med be mina vänner att ses på platser som är närmre mig än dem, eller ta emot sittplats på tunnelbanan. För mig är det revolutionerande.

Varför, kära läsare, ska det vara så svårt att be om och ta emot hjälp, när det är så tydligt att det får en att må bättre? Om man slipper kämpa med det som är svårt för en kan man ju fokusera på det man har lätt för. Sen jag började ta emot hjälp har jag hjälpt till mycket mer, hur paradoxalt det än må låta. Dessutom har jag blivit trevligare, att be om hjälp kunde göra mig så grinig. Kanske eftersom jag inte visste hur jag skulle bete mig.

När det faktiskt räcker gott med ett litet ”tack!”

Visst är det trevligt, kära läsare med lite sol och värme! Men obs, varning, hallå – i dag tänker jag vara lite glädjedödare och påminna om en sak jag även gjorde förra våren: en bra sak att veta är att om man har årstidsbunden depression kan den även utlösas på våren. Anledningen tros vara växlingen mellan ljus och mörker, av förståeliga skäl förekommer det knappt kring ekvatorn – kanske man borde flytta dit..

Jag tycker att även om det är tråkigt att tänka på, hjälper det massor att veta anledningen. Annars blir det liksom lite av en dubbel besvikelse, ”ska jag vara trött och nere trots att det är vår!” Så kan man inte hålla på mot sig själv, då blir det bara värre.

I dag fyller både min mamma och pojkvän år, det ska jag, traditionsenligt fira genom att vara snäll hela dagen. Jag har bara fått ett pyttelitet utbrott på morgonen, men det var över en blankett så det räknas inte! Hoppas att ni, trots allt har det fint i vårsolen.

När jag var liten tyckte jag sagan om pojken och vargen var så ofantligt sorglig. Inte för att vargen åt upp fåren (och, om det ville sig riktigt illa, pojken), utan för att jag tyckte så synd om pojken som så gärna ville ha uppmärksamhet. Förmodligen eftersom jag kände igen mig så mycket.

För den lyckansost som sluppit sagan handlar den om en pojke som vaktar får. Han har så tråkigt att han ropar ”Vargen kommer!” hela tiden. Tillslut tror ingen på honom. Självklart kommer vargen just då och äter upp allihop, ingen bryr sig när han ropar. Ur detta kommer uttrycket ”ropa varg” som betyder att man larmar i onödan.

Jag tycker det är en urdum saga. Sensmoralen är att om man ljuger eller överdriver tror tillslut ingen på en, och då får man ingen hjälp ens när det väl gäller (och har man riktigt oflyt blir man uppäten av en varg). Men har någon för ett ögonblick tänkt på berättelsen utifrån pojkens synvinkel? Jag tycker tvärt om att man ska uppmuntra barn att ”ropa varg”. Sen är det den vuxnes ansvar att ta reda på vad ”varg” betyder.

Jag minns att jag redan som barn visste när jag utnyttjat mina ”varg” och att det oftast var då det kunde kännas riktigt jobbigt. Då fick man sitta där och knipa istället för att få tröst. Men hur mycket jag än försökte – och fortfarande försöker – kan jag inte portionera ut dem på ett vettigt sätt. Istället får jag lägga till ett ”nu är det allvar” när det verkligen kniper.

Så, exklusivt för er, kära läsare, här kommer den uppdaterade versionen:

Pojken och vargen 2.0

Det var en gång en flicka som var tvungen att vakta vargar så att inte jägaren sköt dem. Detta var urtråkigt, för det kom aldrig någon jägare (på grund utav ett beslut i förvaltningsdomstolen).

Plötsligt ropade flickan:

- Jägaren kommer, fast det inte var sant.

Alla bybor kom springande och även flickans mamma och pappa. De frågade henne varför hon skrek så och hon svarade att hon var uttråkad.

- Vad bra att du sa sanningen, sa hennes föräldrar. Nu går vi hem och dricker varm choklad.

Efter den dagen brukar alla föräldrar säga till sina barn: ”ropa alltid varg innan du hoppar över bäcken”.

Snipp snapp snut så var sagan slut!

För den som ännu inte hittat 1177:s nya temasida om psykisk hälsa är en länk dit här. Den tackar jag som hjärtligast för (även för att jag fått vara med och komma med tips – vilket naturligtvis gör den ännu mer fantastisk).

Annan nyttig information är att Hjälplinjens webbplats har stängt, istället har de sin information här. Efter att ha funderat över frågan vad jag tycker är viktigt i dessa sammanhang var mitt svar tillgänglighet, för som jag skrivit tidigare: Om man känner att man inte orkar längre ska man alltid kontakta någon, till exempel Nationella Hjälplinjen som har öppet alla dagar 13-22, numret dit är 020-22 00 60.

Själv njuter jag just nu av mitt nya liv som filosof. Det var min pojkvän som kom på ordet och jag tycker det stämmer så bra. Dessutom låter det coolt. Med filosof menas att jag inte gör saker utan bara tänker ut dem. Sen förmedlar jag min tanke i form utav ett påstående, ”Vad skönt det vore om man öppnade fönstret lite” eller ”En macka skulle sitta fint”.

Egentligen är skillnaden mellan latmask och gravid inte så stor, rent utövningsmässigt. Förutom den gigantiska skillnaden att jag plötsligt har en godtagbar ursäkt. Plötsligt är jag i ett tillstånd då nästan allt är okej och normalt. Som att inte klara av soppåsar, matos eller dammsugare. Dessutom är det plötsligt normalt att lipa på öppen plats och säga nej i sista sekund. Att ingen tipsat mig om detta innan!

Innan fungerade det nästan lika bra med diskbråck eller influensan, det finns säkert något för alla. Men i en drömvärld skulle vi ju såklart inte behöva ursäkter när vi var oss själva.

Trevlig söndag!